Av: Finn Havaleschka, Garuda Research Institute
Under pågående pandemi har flera olika undersökningar om vårt arbetsliv presenterats. Gemensamt för de flesta är att de indikerar att många av oss arbetar både mer effektivt och trivs bättre på hemmakontoret än på arbetsplatsen. Under senare tid har bilden dock nyanserats något, då det även kommit undersökningar som pekar på minskad trivsel, ökad ensamhet och försämrad psykisk hälsa.
Men liksom få ting i livet antingen är svarta eller vita, är inte heller de förändringar som skett i arbetslivet under pandemin det. Det är i de grå nyanserna som utmaningen ligger.
Människan är en social varelse och det är på grund av just dessa mänskliga egenskaper vi sedan urminnes tider arbetat två och två, i mindre och större grupper och i samhället i stort, för att överleva. Den sociala kontakten, samarbetet för att hitta lösningar på kriser och utmaningar har sedan människans födelse varit helt central i denna strävan.
Att i kortare perioder sköta arbetsuppgifter och problemlösning från hemmakontoret, ensam framför skärmen, är en sak men på längre sikt är det rimligt att förvänta att effektiviteten faller när vi inte i samma utsträckning som tidigare kan utväxla idéer eller direkt kommunicera kring de problem som uppstår. För många är det mentalt och psykiskt påfrestande.
En annan viktig faktor är att den mellanmänskliga kommunikationen till stor del uppfattas och förstås genom vårt kroppsspråk. Vår icke-verbala kommunikation visar på olika sätt, bland annat genom mimik, gester, blickar och kroppshållning, hur vi tänker, vad vi känner, upplever och vill och ger undermedvetet uttryck för stämningar, avsikter, värderingar och attityder.
Forskning visar också att vår uppfattning av en annan människa till stor del (på gott och ont) baseras på en instinktiv bedömning av utseende, ögonkontakt, röstläge och ton samt personens utstrålning. Intryck som omvandlas till sympatier eller antipatier, förtroende eller misstroende. Får vi inte med oss dessa intryck blir vår kommunikation, problemlösning och vårt idéutbyte begränsad. Och i förlängningen riskerar försämrad kommunikation att leda till försämrad trivsel och psykisk ohälsa.
Tänk bara på hur mycket munskyddet berövar oss upplevelsen av en person när vi inte kan se om hen ler eller inte.
Ensamheten ger sig till känna
Naturligtvis kan vi vara energiska, effektiva och mentalt på topp under en kortare period men när vårt inneboende behov av social kontakt inte tillgodoses under en längre period, växer ensamhetskänslan sig starkare. Att bara vara tillsammans med den närmsta familjen fyller på sikt inte vårt behov av social kontakt liksom det inte fyller vårt behov av att samarbeta och lösa arbetsuppgifter tillsammans med våra kollegor på arbetsplatsen.
Onlinemöten är bra, men kan inte ensamt ersätta dessa behov. Vi ”slocknar ”och blir mentalt slitna om vi inte får vara tillsammans med och inspireras av andra människor.
Ett socialt behov
På Garuda har vi i snart 40 år arbetat med personprofiler. Profilerna undersöker bland annat respondenternas behov av samvaro och social kontakt. Genom att granska ett dataurval bestående av mer än 70 000 respondenter vet vi att 82% uttrycker ett behov av social kontakt.
Dyker vi ytterligare ett steg djupare ner i vår data kan vi se att endast 5% svarar att de föredrar det egna sällskapet, snarare än att spendera tid tillsammans med andra. Omkring 4% känner sig mest bekväma i eget sällskap.
Dessa siffror pekar på ett klart behov av mänsklig kontakt, och talar sitt tydliga språk att hemmakontoret är utmattande över tid.
- Läs mer om KompetensProfilen
Mental hälsa
Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick! Mitt arbete på Garuda är att utveckla våra HR-verktyg så att de fortsätter vara meningsfulla och värdeskapande för våra användare.
Genom att analysera data från alla profiler vi har i vår databas kan vi, baserat på fakta, komma med idéer och modeller som kan främja HR-processer inom bland annat personlig utveckling, samarbete, problemlösning och coaching etc.
En stor del av detta analysarbete är ”ensamarbete”, men åh vad jag saknar det dagliga utbytet av idéer och gemensam evaluering av data! Visst, det fungerar med regelbundna online-möten, men jag upplever också att mycket går förlorat när jag måste vänta flera dagar på nästa möte och inte omedelbart kan dryfta en idé, en fråga eller tolkning som jag är osäker på.
Social kontakt, uppbackning, stöd och förtroende. Känslan av att inte arbetar ensam – i ett socialt vakuum – är viktiga psykiska hälsofaktorer. Utan detta går mycket förlorat. Inklusive en del av den energi och entusiasm som vanligtvis driver arbetet framåt.
